Idag åkte vi då till Karlshamn. Tanken var att vi, efter att jag fått rälsen, skulle gå en runda på stan, men jag kände inte för det (!) så vi åkte hem ist. Vi skulle lämna skivor på biblioteket och eftersom att vi ändå var i stan så gick vi inom Schack Matt. Jag hittade en massa som jag provade men inget som föll mig i smaken. 

Efter det så åkte vi till Bromölla för att hämta något spel som broderns kompis hade glömt att ta med sig. När vi kom hem, åt jag yoggi, sen la jag mig i soffan och började läsa i engelskaboken som vi skulle läsa ut på lovet. Jag läste ut hela skiten! Skönt, nu slipper jag tänka mer på den =) 

Vid fyra åkte vi till farmor och farfar och åt påskbord. Jag kunde dock inte äta något. Inte för att det gör ont och spänner - det gör det i och för sig men inte så mycket så att jag inte kan äta, det har varit värre - . Nej, den nya grejjen är att jag faktiskt inte kan tugga. När jag biter ihop så slår mina övre framtänder emot plattorna på de nedre framtänderna så jag kan inte bita ihop ordentligt. Detta leder till att jag inte heller kan tugga ordentligt och detta är ett rättså allvarligt problem :P Om tänderna inte ändrar sig så kommer jag ju inte kunna äta ordentligt på två år! Jag kommer DÖ!

Efter påskmiddagen hos farmor och farfar skulle jag på gudstjänst. Jag ville inte gå själv - ingen polare skulle dit - så jag släpade med mig resten av familjen. Hela grejen började med en psalm och det första mamma gör är att bete sig som en omogen tonåring och börjar fnissa. Vilket då får mig att oxå börja fnissa.Min otålige och ouppfostrade bror kunde inte sitta still, viskad högt, viskade högt under nattvarden när en massa människor satt och bad, han stod när man inte skulle stå och han satt när man skulle stå. Min far skötte sig hyfsat bra om man bortser från att han gäspade och ungefär tio minuter innan det var slut sa: ”Får man gå hem nu?” 

Nu ska jag nog borsta tänderna och gå och lägga mig. Fast när jag tänker efter så är jag inte trött... 

Vet ni förresten vad jag tror? Jag tror att jag blir lycklig av mat. Jag är nämligen deprimerad och eftersom att ingenting dåligt eller deprimerande har hänt - förrutom att jag inte kan äta - så måste det ju bero på brist på mat. Får se om jag överlever... I värsta fall får mamma ta över bloggen...