Erik, Erik, Erik. Ja.."är han inte för söt?" för att citera farmor.

Han är väldigt bra och det vet han om. När han kom in på scenen med jeans och jacka trodde jag han var sjuk, när han senare började strippa och det visade sig att han hade jacka plus tre tröjor varav två han kastade ut i publiken förstod jag att han inte var sjuk men att han kanske hade lite problem med kunskapen om åldern på hans fans. Å andra sidan fattade inte jag vad Lena Philipsson gjorde när hon juckade med mickstativet, jag trodde hon dansade och när jag senare ville göra samma dans på Vårcabaret i trean sa mamma och pappa tvärt ifrån och jag fattade att dansen kanske inte var så rumsren. Med andra ord tror jag inte att några av småbarnen som såg strippandet kommer få men för livet så där måste jag såga BLT litegrann och tycka att den recensenten som dissade Erik var lite gnällig och känslig.

Jag vet dock inte om det bara är jag som inte tänder på att han försöker äta upp micken på scenen... Jag menar, i och med att han gjorde det så många gånger borde han ju fått bra respons i de andra städerna han varit i...

Nej, slopa mickätandet, de orgasmiska rörelserna och stönen så kommer du komma långt grabben. En riktig rockare kan med nöd och näppe komma undan med det, men du är ingen riktig rocker och förr eller senare kommer dina tonårsfans växa upp och inte längre se det coola i de nyss nämnda bristerna och då kommer du att dala neråt på kändisstegen och ramla med huvudet före i koblaja.

Så mycket folk och lite till hade samlats för att se Erik Grönwall äntra scenen. Här ser ni en bråkdel av barnen som kan ha fått men för livet... ;)

Sen var det dags för publikbattle. Vänstra sidan mot högra sidan. Högra (vi) vann.

Högra från publiken sett då alltså...

Trummisen, killen i mitten, fyllde år så vi sjöng för honom medan gitarristen spelade in det på sin Iphone.

Keybordisten var riktigt lik Edward i Twilight.

Guuuuud vad det var länge sen sist!

Dom sista dagarna har besått av bad och sol = röd Annie, har dock gott över till brunhet nu, trot eller ej, lite regn och åska oxå shopping, SURPRICE!

När vi var på stranden för någon dag sen uppstod denna konversationen:

Pappa: Man kan nästan tro att man är i ett land i Tropikerna.

(Jag tyckte hans uttalande var roligt så jag frågade mamma följande:)

Annie: Tropikerna...säger man verkligen så?

Mamma hinner knappt säga "ja" innan pappa hugger:

Pappa: Fan, tror du inte jag kan prata eller?!

Annie: Du är från Bromölla...

Mamma lägger av ett gapflabb, höjer handen till en high-five och säger:

Mamma: Det är nästan bud på en sånhär!

Leendena har inte hunnit lämna våra ansikten och skratten har inte hunnit dö ut innan brodern ser sin chans och säger:

Brodern: Det är du med...

Ett nytt gapflabb och en high-five senare intar vi fikat.

En annan konversation hemma i huset innan avfärden mot stranden:

Pappa står i köket och håller på med något samtidigt som han predikar om något som ingen av oss andra i familjen tycks höra. När han tystnar kommer mamma ut från toaletten efter att ha packat handdukar och säger:

Mamma: Var det någon som hörde vad han sa?

Jag vänder mig om, suckar och säger:

Jag: Jag lyssnar aldrig.