Sakta men säkert sprider det sig. Jag har varit campare i många år och klarat mig undan men jag har alltid föraktat det. Viruset som sprider sig likt löss i huvudet på tjockhåriga små barn.

Mina vänner, jag har smittats och det finns ingen återvändå.

Jag är som dom andra nu, inget unikt alls med mig kvar. Jag glor på folk. Varenda en som går förbi utsetts för mina blickar, varenda nykomling blir jättegranskad av mina förstulna, blickar.

Det är över, jag kommer aldrig bli botad.